Ensamtid

En del i att vara singel är att man ska försöka bli sig själv så man kan passa ihop med någon. Det låter sådär duktigt och präktigt, vilket det är, men jag tänker att jag lika gärna kan utnyttja mina många timmar av ensamtid till något konstruktivt, så blir det inte lika deppigt. Jag sitter inte och slötittar på tv, utan istället har jag halvdjupa böcker och dagboken som sällskap. Kanske är det bara en bra ursäkt för att känna sig mindre ensam. Men det funkar för mig.

Jag har de senaste månaderna av blogtystnad ägnat mig åt mitt kära jobb, åt att resa en massa (Milano, Las Vegas, Göteborg, Småland) och att förbereda mig för mitt livs resa. Åtminstone känns det så. Jag ska utforska mina rötter i Beijing och öva upp min nybörjarkinesiska. Det känns som att jag kanske ser andra sidor hos mig själv och helt enkelt blir lite gladare, mer insiktsfull och en mindre svår tjej att dejta. För jag är svår, har jag fått inse. Jag är som en lök med flera lager, som man säger. Det tråkiga är att många killar jag träffar inte gillar en sådan tjej helt enkelt. De vill nog ha Emma Johansson som liknar grannflickan de växte upp med. Som är som hon ser ut att vara. Som inte kommer med överraskningar eller jobbiga frågeställningar som ”Varför förväntar du dig att jag ska städa efter dig? Varför är det jobbigt att en tjej tjänar mer?”. För sådan känner jag mig. Som en som inte nöjer sig med att livet bara råkar vara såhär. Utan som vill mer. Men det är grymt svårt att träffa killar som har samma inställning och som dessutom är feminister. Jag vet ju att jag är svår, men jag ger och jobbar på en relation desto mer också.

Jag gick faktiskt på en dejt. Mest för att jag slösurfade på happypancake och råkade se en kille som skrev något om kinesiska, vilket jag tyckte var kul. Han var ju inte så ful heller, kan man lugnt säga. Sedan tänkte jag att jag kunde träna mig i att dejta, eftersom jag tydligen är för opersonlig och blir dumpad direkt. Jag döljer min fobi för närhet med att spela kaxig eller skämta väldigt mycket. Inte så bra för dejter med andra ord. Så medan jag tjafsade med mig själv i mitt eget huvud, så hade vi en ganska bra dejt. Som blev flera dejter. Som gjorde att jag började bli hoppfull om att min dejtningsförbannelse kanske hade brutits. Men nej. Det tog bara några fler dejter innan jag fick det där samtalet som jag brukar få mellan andra och tredje dejten, om de ens hör av sig. Vi är olika, det känns inte rätt, vi ska nog sluta ses. Allt är uttryck för samma sak: jag vill inte dejta en lök med flera lager. Du är svår och svider lite i ögonen. Så tillbaka till mina halvdjupa böcker och dagbok försöker jag intala mig själv om att ensamtid är bra för mig. Men jag hoppas att ensamtid i Beijing ska vara roligare, mer spännande och att jag får träffa många roliga män och människor på vägen. Kanske inser jag att jag borde träffa andra lökar för att hitta någon som gillar sådana som mig. Kanske inte. Vi får se helt enkelt.