Jag har på riktigt ingen som helst lust att dejta. Även om jag har haft några sådana perioder tidigare, så har jag ändå någonstans känt mig lite ensam när jag lägger mig. Att jag liksom saknat att ha någon att tråna efter. Någon att tänka på. Fantisera om för att hålla hoppet uppe om att något faktiskt skulle kunna hända. Nu tänker jag mest på jobb. Och faktiskt saknar jag inte att tänka på en man. Jag känner mig ensam ibland när jag lägger mig, som jag antar att de flesta singlar gör. Men skillnaden är att jag inte störs av att känna mig ensam. Livet är inte bra. Eller bättre. Det är som vanligt. Det är liksom februari, man är oavsett vad som händer bara inte upplagd för att tycka att livet är bra. Men trots allt det, så känner jag att det är ok att livet är gråa februari och att alla hjärtans dag passerade med att jag lägger mig ensam kl nio. Kanske är det detta som innebär att omfamna och acceptera livet. Singellivet.
Om två veckor fyller jag 29. Då ska jag alltså officiellt påbörja min 30-årskris. Fint. Jag tror inte jag kommer att ha en. Jag brukar säga att jag krisat ända sedan 18-årskrisen, så jag har liksom gjort mitt. Nu känner jag snarare att livet börjar vid 30. När jag var 25 och olycklig, pank och hemlös (som många studenter i Stockholm) så längtade jag efter att bli 30. Lite rikare, boendes i mitt eget hem, snygga kläder och lite mer säker på vem jag var och vart jag var på väg. Jag är väl där. Hyfsat. Och jag har ingen konstig pojkvän i hasorna heller. Det är ju alltid bra.
Jag önskar att jag kunde träffa någon som också hade börjat gilla läget. Som inte bara vill ha en tjej för att ha en. Eller någon som bara vill ha en varm kropp att känna sig trygg med. Någon som inte bara vill leka pojkvän utan vara en man och far. Eller i alla fall kan vara mogen nog att tänka sig det. Kanske är det därför som jag har gett upp på dejtandet. Jag tror inte att de som gillar läget finns där. Eller så finns de på match och jag vägrar ju betala för kärlek. Känns bara fel. Nej, jag antar jag fortsätter tänka på jobb och min stundande födelsedag. Tills jag kanske blir desperat igen och får äta upp att jag är nöjd. Eller tills en snygg man dyker upp på jobbet så jag kan tänka på både jobb och män samtidigt. Det vore väl fint.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar