Storstädning

Jag är verkligen i en process. En sån där bra process, där jag liksom gräver in mig i min äldsta, dammigaste och mörkaste vrår och bara städar ur. Städar ur gamla lik, dammar av gamla minnen och släpper in lite fräsch luft och ljus. Och jag pratar inte nu om min lilla etta med källarförråd, utan om mig. Fina jag.

Jag har nog gått ganska många år och inser nu att jag verkligen har en massa saker. Både bra och dåliga erfarenheter. Bra och dåliga relationer, vänner, män och känslor. Det är väl så i livet. Det samlas på i en hel massa högar. Och nu har jag fått nog. Jag hittar inte längre i allt bråte. Jag vill ha förändring och inte en liten sådan. Därför har jag också släpat mig till en terapeut för att få hjälp att sålla bland allt bråte. Det är nog en av de bästa sakerna jag gjort. Hon är en som en behjälplig proffsig assistent som hjälper en att sortera, sätta etiketter, stödjer en i beslut om att behålla eller kasta, att vända och vrida på om jag verkligen behöver något eller om jag sållar för hårt. Och det är ju inte helt lätt när det kommer till relationer. En del verkar man ha bara för att det finns så mycket historik. Så mycket minnen som man gärna går tillbaka till. Precis som saker som får en att bli nostalgisk. Så upplever jag en del relationer. Det är relationer som bara hänger kvar, fast man kan fråga sig vad de gör för en just nu.

Sedan finns det gamla avslutade relationer, men platsen efter personen lämnar en tom plats. Vad kunde det ha blivit? Vad kunde det ha varit idag om inte vi gled isär? Det är en sorg. Men hellre en sorg än en relation som får en att bli sorgsen. Och sorg behöver ju inte bara vara något negativt. Sorg är ju något fint, för att det visar att det man sörjer har betytt något för en, detta enligt min väldigt kloka och finaste vän. Det finns också relationer som man hoppas på. Ibland kanske för mycket. Man är kvar i dem för att man kanske en dag inser att det är han som är Han eller just hon som är en bestående bästa vän. Fastän man vet väldigt väl att när en tid har förflutit, så blir det sällan roligare än just såhär. Jag tror avslutade relationer med män ibland kan ta den formen. Man hoppas så gärna att man verkligen ska glida in i den där obekymrade vänskapen. Men det blir aldrig så. För det var aldrig så från början. Sedan finns såklart de relationer som mest bara finns där, bara för att kallprata lite och dansa på dansgolvet. Och efter en hel del kastande, utvärderande och sorg så har jag kommit fram till att jag verkligen har några helt fantastiska vänner. Vad mer kan en människa begära med sådana vänner? En man kanske, men vad ska jag ha en man till som inte också är en väldigt bra vän? Och för att bli min man behöver han kunna mäta sig med mina vänner. Och det är nog inte lätt. För de är inte bara snygga och framgångsrika. De är varma och givmilda med de skarpaste sinnena och själarna. De är helt enkelt storsinta människor.

Jag tror slutet på min storstädning är att jag slutar vara rädd för att vara rädd för att vara ensam. Det känns faktiskt helt ok att vara ensam. Inte bara singel. För en del singlar är väldigt rädda för att bli ensamma, så pass mycket att de till slut blir de. De går från famn till famn, men utan att riktigt släppa in någon. Kanske har de inte bara så bra vänner som jag har. Som rycker upp en när man börjar slira och läxar upp en när man behöver det som mest. Vad vet jag? Jag har i alla fall börjat tycka om mig själv tillräckligt för att våga ta steget ut och möta mig själv och andra. Det är en process. Och den tar nog aldrig slut.