Människan består av många olika delar. Delar som på något underligt sätt ska passa ihop med någon annans delar. För att citera Haruki Murakamis bok så är förälskelse när vi hittar bitar av oss själva i någon. Jag förstår honom. För det är som att vi går omkring och letar efter en spegel. Efter någon som kan reflektera mig, hur jag ser på mig själv. Eller snarare hur jag skulle vilja vara. En person som kan lysa upp gömda och bortglömda bitar av mig själv. Bitar som jag inte kan hitta själv. På så sätt känner jag mig hel. Och det fina är att jag samtidigt får uppskattning för den jag är. Samtidigt som jag självklart är rädd för att inte bli omtyckt för alla mina delar. Alla delar som är just jag. Alla delar som jag själv inte alltid tycker om. Därför är förälskelse skrämmande och kärleken kan göra ont. Men vi betalar ju gärna det priset. För vem vill inte vara hel? Vem vill inte umgås med sig själv?
Däremot tror jag att kärlek är något djupare. Min mamma har försökt förklara det här för mig många gånger. Hon och min pappa har stått ut med varandra. De har glidit isär och glidit ihop. De har stått kvar trots otrohet. Trots ilska. Trots att de inte alltid speglat varandra. Hon har rätt. Vi älskar personen som den är och inte bara för att han speglar mig. Det är verkligen att älska någon. Älskandet är ett val och vi väljer att stå ut med vår älskades både bra och dåliga sidor. Men det krävs mod att älska. Att ge utan att få den där spegelbilden tillbaka alla gånger. Att stå kvar när vi helst vill springa långt, långt bort. Att känna att jag inte alltid hittar mig själv genom den här personen längre, utan istället får hitta andra kanaler att hitta mina förlorade bitar.
Det är ett farligt spel det här med kärlek. Farligt för att vi en dag upptäcker att vi mest vill hitta oss själva istället för att kunna stå kvar och älska. Och kanske är det då ibland klokt att gå vidare. Om att hitta våra bitar blir viktigare än att stanna kvar och fortsätta älska.
Jag tror jag är redo att hitta någon som vill stå kvar med mig. Någon vacker man som är modig nog att älska, trots att det kan smärta och finnas minst sagt tvivelaktiga stunder när man undrar om detta är värt det. Jag vill inte bara vara eller ha en spegel. Istället vill jag bli älskad med alla mina fel och brister. Med allt det vildvuxna och sköra som jag är. Det är fint. Och mitt hjärta vill jag ge till någon som är tillräckligt fin. Fin och modig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar