Svårfångad nöt

Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Jag gillar ju maskerader på Halloween och vid andra festliga tillfällen, för då får jag vara någon annan för en liten stund. Skepnaderna har varit många. Det var t ex trevligt att vara blondin med stora bröst. Det är ju min egen motsats, så då kunde jag leva ut andra sidor hos mig själv. Jag såg väl mer ut som en mangabrud än Britney, men det var roligt att få flippa ut och spela dum och lättillgänglig för en kväll.



Just nu vill jag mest bara var någon som en man gillade. Många säger att jag är svår att placera. Att jag är reserverad och verkar så ordentlig. Sedan lär de känna mig och märker att jag är väldigt mycket mer än just en trist och fin flicka. Kanske lite komplicerad, men vem sjutton är det om man har normalt IQ och EQ?

Det är på gott och ont att kunna bli avläst. Exempelvis kan det vid flirtande vara spännande att få träffa mig. Jag blir sedd som en utmaning. Männen lockas av sin nyfikenhet och av att de vill knäcka nöten. ”Hur får man hem den där reserverade bruden?” ”Hur får man henne att öppna sig? Skratta åt mina skämt? Vilja gå hem med mig?” Jag tänker att det är lite mer roligt för dem som har en öppen och lättillgänglig utstrålning. Öppna och snälla tjejer lockar alltid till sig många män. Där finns inga svåra nötter att knäcka. Det är mer vanligt charmsnack som gör att en kille får med sig den öppna tjejen hem. Däremot får de öppna tjejerna just lite allt möjligt. Högt och lågt, fult och fint. Det slipper ju jag mer än gärna. Jag slipper nog tyvärr även många bra och trevliga män, som jag vill ska våga sig fram till mig. Många verkar inte vilja dejta mig heller. Jag blir i regel alltid dumpad efter en till två dejter. Kanske för att jag just är lite reserverad och svår att läsa av. Jag tror också att jag inte stämmer in i deras tjej-stereotyp. Tydligen funkar Stockholm enligt stadsdels-människotyper och sub-kulturer. Männen är ju indelade i detta, vilket jag redan konstaterat i mitt inlägg Söderns pärlor. Det gör att jag inte enkelt får napp. Jag försöker åtminstone försöka lära känna dem, även om de faller in under kategorin TFS: tråkiga, förutsägbara stereotypmän. Men männen undviker att anstränga sig för att lära känna mig, om de inte just vill ha lite spänning. Jag är trött på att vara spännande. Jag är ju som vilken tjej som helst egentligen, med lite mer kaxig yta och lite fler bottnar i min personlighet.

Det är som att man måste vara förutsägbar för att vara attraktiv. Förutsägbar för att veta vad man får, men inte för tråkig såklart. Antar att jag bjuder på för många överraskningar för att smältas i Stockholmsmännens magar. Lagom är bäst. Lagom blir gift och hamnar i förortsvilla med lite barn. Sådana som jag förblir absoluta singlar.