Sven är min drömman

När man börjar känna sig vuxen. Sådär när vuxenpoängen samlas på hög. När att vara tråkig inte är så jobbigt längre. Flyktplanerna blir bara färre och färre. Ens nummer ökar sakta, men säkert. När ens nummer ger en lite ångest. I det tillståndet, som kallas vuxen, borde ju den vuxna det ha kommit till insikt om att det är dags att bryta vissa mönster. Att gå andra vägar för att komma någon annanstans. Ändå görs det inte. Ändå går jag troget och villigt tillbaka till mina gamla hjulspår. Ändå trampar jag där, ivrigt och grubblandes över varför jag inte bara kan bete mig annorlunda. Känna annorlunda. Så varför gör jag allt det där då? Jag menar givetvis kyssas med män som inte ens är snygga, kärar ner mig i otillgängliga män, försöker passa in med dem som egentligen är tråkiga eller bara underhåller någonting som inte är någonting. Varför? Varför blir jag inte bara kär i en stabil, snygg man med riktigt jobb och normala förhållanden till sina föräldrar, exflickvänner, övriga kvinnor och med mig? Men det går inte. Ingenting händer. Jag står framför en snygg, trevlig, rolig och smart man och undrar vad sjutton som är fel med mig. Kan jag liksom inte bara bli kär i denna prefekt operfekta varelse. Speciellt om han verkar gilla mitt utseende, hjärna och bisarra skämt. Men jag vet hur det blir om jag skulle gå vidare för att undersöka saken. Har ju gjort det mer eller mindre några gånger. Utan att gå in på snaskiga detaljer, så händer just ingenting. Det blir en kväll där jag står trevligt uppklädd, med en trevlig drink i handen, tittandes omkring i en trevlig lägenhet och pratar trevligt med en trevlig man. Avsaknad av kemi. Men jag undrar vad som är katalysatorn som får ämnen att reagera och bli något nytt spännande ämne?

Jag har kommit på att jag aldrig kommer att bli en Svenssonfru med Svenssonbarn under armen på väg i mitt jäktande Svenssonliv i min villa i Stockholms förort. Kanske kommer jag fram till att jag inte ens vill passa in, inte ens lite grann. Träffar jag då män som vill ha en Svenssonfru så ligger jag pyrt till. Jag träffade nog en sådan för inte så länge sedan. Jag ångrar att jag undersökte saken vidare. Han är trevlig. Snygg, hyfsat smart. Och snygg, skrev jag det. Han satt där på sin köksbänk, lite fredagstrött och ville nog prata med mig. Desperat på uppmärksamhet som jag kan vara ibland, eller ofta beroende på vem man jämför med, så pratade jag givetvis med honom. Sneglade lite på hans småtajta skjorta och kände mig obekväm i mitt otvättade hår och pösiga byxor. Det enda jag kom fram till, förutom att jag var desperat, var att han är nog ganska vanlig. Snygg, snäll och vanlig. Men jag behöver mer. Någon som kan spendera småtimmarna med att prata om livet, Gud, vad kärlek egentligen är, om barn borde vara en statussymbol i det kapitalistiska samhället och vilken sportbil som är snyggast. Någon som också har lite split personality, trygg men ändå otrygg, fin men ändå ofin. Någon som vill spendera tankar och energi på de där viktiga sakerna, istället för att bara jaga vinden utan att veta varför. Men det är klart. Det finns helt enkelt inte några sådana män. Har nog knappt träffat dem. Och gör jag det mot förmodan (två gånger på 28 år) är det andra saker som inte alltid stämmer. Som att de inte är tillgängliga, inte attraktiva eller bara ointressanta i övrigt. De kanske skulle starta ett bachelorette-program för tjejer som inte riktigt passar in. För tjejerna med identitetsproblem och galen humor. Jag skulle ansöka.