Ensamtid

En del i att vara singel är att man ska försöka bli sig själv så man kan passa ihop med någon. Det låter sådär duktigt och präktigt, vilket det är, men jag tänker att jag lika gärna kan utnyttja mina många timmar av ensamtid till något konstruktivt, så blir det inte lika deppigt. Jag sitter inte och slötittar på tv, utan istället har jag halvdjupa böcker och dagboken som sällskap. Kanske är det bara en bra ursäkt för att känna sig mindre ensam. Men det funkar för mig.

Jag har de senaste månaderna av blogtystnad ägnat mig åt mitt kära jobb, åt att resa en massa (Milano, Las Vegas, Göteborg, Småland) och att förbereda mig för mitt livs resa. Åtminstone känns det så. Jag ska utforska mina rötter i Beijing och öva upp min nybörjarkinesiska. Det känns som att jag kanske ser andra sidor hos mig själv och helt enkelt blir lite gladare, mer insiktsfull och en mindre svår tjej att dejta. För jag är svår, har jag fått inse. Jag är som en lök med flera lager, som man säger. Det tråkiga är att många killar jag träffar inte gillar en sådan tjej helt enkelt. De vill nog ha Emma Johansson som liknar grannflickan de växte upp med. Som är som hon ser ut att vara. Som inte kommer med överraskningar eller jobbiga frågeställningar som ”Varför förväntar du dig att jag ska städa efter dig? Varför är det jobbigt att en tjej tjänar mer?”. För sådan känner jag mig. Som en som inte nöjer sig med att livet bara råkar vara såhär. Utan som vill mer. Men det är grymt svårt att träffa killar som har samma inställning och som dessutom är feminister. Jag vet ju att jag är svår, men jag ger och jobbar på en relation desto mer också.

Jag gick faktiskt på en dejt. Mest för att jag slösurfade på happypancake och råkade se en kille som skrev något om kinesiska, vilket jag tyckte var kul. Han var ju inte så ful heller, kan man lugnt säga. Sedan tänkte jag att jag kunde träna mig i att dejta, eftersom jag tydligen är för opersonlig och blir dumpad direkt. Jag döljer min fobi för närhet med att spela kaxig eller skämta väldigt mycket. Inte så bra för dejter med andra ord. Så medan jag tjafsade med mig själv i mitt eget huvud, så hade vi en ganska bra dejt. Som blev flera dejter. Som gjorde att jag började bli hoppfull om att min dejtningsförbannelse kanske hade brutits. Men nej. Det tog bara några fler dejter innan jag fick det där samtalet som jag brukar få mellan andra och tredje dejten, om de ens hör av sig. Vi är olika, det känns inte rätt, vi ska nog sluta ses. Allt är uttryck för samma sak: jag vill inte dejta en lök med flera lager. Du är svår och svider lite i ögonen. Så tillbaka till mina halvdjupa böcker och dagbok försöker jag intala mig själv om att ensamtid är bra för mig. Men jag hoppas att ensamtid i Beijing ska vara roligare, mer spännande och att jag får träffa många roliga män och människor på vägen. Kanske inser jag att jag borde träffa andra lökar för att hitta någon som gillar sådana som mig. Kanske inte. Vi får se helt enkelt.

Inte desperat?

Jag har på riktigt ingen som helst lust att dejta. Även om jag har haft några sådana perioder tidigare, så har jag ändå någonstans känt mig lite ensam när jag lägger mig. Att jag liksom saknat att ha någon att tråna efter. Någon att tänka på. Fantisera om för att hålla hoppet uppe om att något faktiskt skulle kunna hända. Nu tänker jag mest på jobb. Och faktiskt saknar jag inte att tänka på en man. Jag känner mig ensam ibland när jag lägger mig, som jag antar att de flesta singlar gör. Men skillnaden är att jag inte störs av att känna mig ensam. Livet är inte bra. Eller bättre. Det är som vanligt. Det är liksom februari, man är oavsett vad som händer bara inte upplagd för att tycka att livet är bra. Men trots allt det, så känner jag att det är ok att livet är gråa februari och att alla hjärtans dag passerade med att jag lägger mig ensam kl nio. Kanske är det detta som innebär att omfamna och acceptera livet. Singellivet.

Om två veckor fyller jag 29. Då ska jag alltså officiellt påbörja min 30-årskris. Fint. Jag tror inte jag kommer att ha en. Jag brukar säga att jag krisat ända sedan 18-årskrisen, så jag har liksom gjort mitt. Nu känner jag snarare att livet börjar vid 30. När jag var 25 och olycklig, pank och hemlös (som många studenter i Stockholm) så längtade jag efter att bli 30. Lite rikare, boendes i mitt eget hem, snygga kläder och lite mer säker på vem jag var och vart jag var på väg. Jag är väl där. Hyfsat. Och jag har ingen konstig pojkvän i hasorna heller. Det är ju alltid bra.

Jag önskar att jag kunde träffa någon som också hade börjat gilla läget. Som inte bara vill ha en tjej för att ha en. Eller någon som bara vill ha en varm kropp att känna sig trygg med. Någon som inte bara vill leka pojkvän utan vara en man och far. Eller i alla fall kan vara mogen nog att tänka sig det. Kanske är det därför som jag har gett upp på dejtandet. Jag tror inte att de som gillar läget finns där. Eller så finns de på match och jag vägrar ju betala för kärlek. Känns bara fel. Nej, jag antar jag fortsätter tänka på jobb och min stundande födelsedag. Tills jag kanske blir desperat igen och får äta upp att jag är nöjd. Eller tills en snygg man dyker upp på jobbet så jag kan tänka på både jobb och män samtidigt. Det vore väl fint.

Lätt fånget, lätt förgånget

Relationer kommer och går. Är det inte så? I alla fall i mitt väldigt singliga liv verkar det vara så. Inte bara har jag avslutat min relation till min terapeut, där jag måste säga att jag blivit både gladare och klokare i slutändan. Jag har även i mitt eget huvud avslutat en relation som såklart inte var en ”relation” i den meningen, men ändå blev en slags relation som har legat där och stört min tillvaro ganska mycket. Inte nog med att han illa kvickt seglade in och ut ur mitt liv i höstas. Nej, han ville ju att vi skulle bli vänner efter strulandet. Jag borde vara så stor nu att när en kille säger det så vet jag att det bara är bullshit. Men jag var låg. Inte mig vanliga glada jag. Jag var känslig. Jag ville tro och lita på honom. Så jag gjorde misstaget att lita på och öppna mig för honom. Jag borde vara så stor att jag vet att man inte ska göra det med strul, förrän man lär känna dem bättre. Men jag var som sagt låg. Jag ville lita på en man. Jag gillade uppmärksamheten och tryggheten. Stort misstag. Jag tror nog han är den enda man som jag någonsin ångrat. Inte ens mina lågvattenmärken med lite (för) äldre män ångrar jag. Men det är annorlunda när känslor är inblandade. Så i mitt eget huvud har jag avslutat allt det där känslokletandet. Jag har också lyckats involvera mig med två män som inte riktigt var det jag ville att det skulle vara. Kan knappast kallas relationer, men vissa ville nog det.

Den första är en gift man. Med två barn. Inte nog med det, han är typ kollega – eller i alla fall på samma företag. Crime scene är givetvis en jobbkonferens. Olyckligt vetandes om vad som kommer hända seglar jag alltså ner i hotellbaren första kvällen efter att ha anlänt sent. Där hänger givetvis amerikanerna som ju är på eftermiddagstid och jetlaggade. Jag minglar givetvis runt och börjar till slut prata med denna svenska man som precis börjat på företaget. Ämnet är Kina, som jag snart ska åka till och är jätteintresserad av och som han jobbat i. Intet ont anande pratar vi på och någon vag klocka ringer när han frågar om jag är singel, vilket ju enligt honom är en fördel när man är utomlands för då träffar man fler människor. Hm, jovisst och vips så vet han att jag är singel. Klocka nummer två ringer lite senare när han frågar om jag bor inne i stan i Stockholm. Av mina erfarenheter av chatrooms så är det en given signal för män när de är intresserade, att de frågar vart man bor. Konstigt, men slår aldrig fel. Inte denna gången heller. Men eftersom han är så subtil och han är vad jag kallar typen bullshitter (en bra sådan), så vet jag inte riktigt hur jag ska tackla situationen. Mina kollegor undrar vad jag håller på med och jag vet ju inte riktigt vad jag ska svara på det. Det slutar i alla fall med att han mer eller mindre får fram att han har kontakter i Kina som jag kan få och (men?) förväntar sig något från mig. Jag säger att jag förstår. Sedan känner jag (plötsligt) att det verkligen börjar bli dags att lägga sig. I hissen är han Mr Valpögon och jag är sjukt besvärad. Resten av konferensen jobbar jag hårt på att undvika människan och lyckas nog ganska bra, trots dansgolv och gym där han kör lite mer valpögon.

Cirka en vecka senare slösurfar jag på happypancake (som är en datingsite för er som inte vet). Det brukar aldrig vara någon intressant som skriver till mig, eftersom jag är lite kaxig och enligt mig själv rolig på min profil. Trots detta är det en kille som ser ut som modell som skriver till mig. Vi går över till msn och jag är väl ganska ointresserad av modeller och killen verkar inte riktigt fatta min humor. Men i alla fall så verkar han lite charmig. Men han är lite udda för han växlar bilder hela tiden på msn med diverse dyra outfits och kapade vid huvudet. Bilderna ser proffsiga ut, men sen tänker jag inte så mycket mer på det. Han berättar om att han tar hand om sin pappa som personlig assistent, har jobbat som fotbollstränare innan, är kroatisk/italiensk och att han bor 5 min från sin pappa i Stockholm. Någonstans där börjar min hjärna tappa tråden och logiken. Men han är ju stilig. Jag vill ju på dejt. Så jag pratar i telefon med honom i några minuter. Inget konstigt förutom att han pratar östergötlandsdialekt utan någon som helst utländsk brytning. Vänta nu. Varför har han dyra kläder med ett pissigt jobb? Ingen bor 5 min från sina föräldrar i Stockholm. Varför har han ingen brytning alls? Varför är bilderna inte vanliga? Det slutar i alla fall med att jag frågar efter hans hela namn, fejsbook och vart han bor. Får bara att han heter Robert. Och där och då blev Robert dumpad hårt med motivering om att jag tror han är fejk. Lätt fånget, lätt förgånget heter det väl. Jag som trodde jag skulle få gå på dejt med en fotbollskille. Stackars mig.

Jag måste säga att även om jag inte är bra på att vara kvar i relationer, så kan jag inte klaga på att jag inte träffar män i alla fall. Även om jag verkligen kunde önska mer utav kvalitén. Får jobba på den. Närmast finns ju en ny söt kille i min kinesiskaklass. Jag får hoppas han är något att hänga i julgranen.

Snygga veckan

Trots att man har gråa trista dagar såhär i januari, så finns det ju faktiskt en hel del snygga och attraktiva män omkring en. Jag tänkte efter vilka män jag sett senaste veckan som faktiskt ser bra ut på ett eller annat sätt. Och det finns ju faktiskt en hel del att glädjas åt i vintermörkret.

I söndags var jag i Egypten på semesterresa. Egyptier är faktiskt väldigt vackra. Tydligen ser jag ut som en egyptiska (japp, det var en indirekt komplimang till mig själv). Uselt tidigt satte jag och min kompis oss i en jeep för att åka omkring i öknen både med jeep och kamel, för att sedan snorkla. Vi hade en guide med oss som verkligen såg härdad ut av alla jobbiga turister. Han tog oss först till ett beduinställe och jag måste säga att beduiner nog är ännu vackrare än egyptier. Jag vet att beduinkillen som servade oss inte kan ha varit gammal, men väldigt vacker (jag vet barnarov!). Efter kamelerna var det alltså dags att dra på oss våtdräkt och snorkla. Om guiden mest såg gammal och härdad ut tidigare, så kompenserade hans väldigt sympatiska personlighet detta. Bättre blev det när han bytte om till våtdräkt och visade en ganska felfri överkropp med en sådan där gyllenebrun hy. Jag funderade på att drukna lite lätt, men jag behärskade faktiskt mig eftersom han hade fullt upp med en ung tjej som inte kunde simma.

I måndags var det sista dagen på charterhotellet och jag spanade mest in ett par nyanlända killar i lunchmatsalen. Det var med andra ord inte så mycket span förutom speedoryssarna på stranden med hårig rygg. Vilket gjorde att jag läste ganska friskt på stranden.

Tisdag var den stora resdagen hem. Visst fanns några snygga killar med flickvän, men de känns aldrig roliga att spana in.

Onsdag var det bara att kliva rakt in i hetluften på jobbet, med ett möte hos ett samarbetsföretag. Det är alltid väldigt sparsamt med span på mitt jobb. Medelåldern är hög och nördfaktorn likaså. Jag gillar ju it-killar, men det finns den asociala typen också, som går i reklamt-shirt och foppatofflor. Det är dem som finns på mitt jobb. Däremot finns det alltså trevliga säljare på andra företag och det var alltså dessa jag träffade denna onsdagsförmiddag. Det fanns absolut ett par snygga killar på mötet i min ålder. Tyvärr kickar jag inte igång på machostilen eller män som har stort bekräftelsebehov. Det är därför jag håller mig långt borta från säljare. Men titta gör jag såklart.

Torsdag var bara jobb och slit.

Fredag eftermiddag hade jag en mäklare på besök för att få veta vad min lägenhet numera kan vara värd. Väldigt söt och snygg. Jag föredrar ju lite äldre killar och han var nog i min ålder, men lång, charmig och väldigt snygg. Vilket han såklart visste och körde på. Nej, det är nog ingen nackdel att vara snygg mäklare. Jag skulle gärna gå på lite visningar med honom. Om ni vet vad jag menar.

Lördag. Sova ikapp och bara landa efter resande och jobbande. Jag kan inte säga att jag såg något intressant, förutom att mina grannar mittemot sprang väldigt nakna ganska ofta. Det är alltså två par som bor i lägenheterna ovanför varandra. Nakna kan man konstatera att de inte är särskilt snygga killar heller. Tyvärr. Annars hade jag spenderat mer tid hemma helt enkelt.

Söndag med promenad och fika. I Vasastan behöver man ju mesta bara gå ut, så finns en massa snygga män omkring en. Såväl på fik. En snygg man satt på nedervåningen som jag definitivt gav lite långa blickar. På gymmet fanns en snygg kille på bodypump-passet. Tyvärr med en blondin i släptåg, men det avskräckte inte mig att spana in hans bakdel när han lyfte lite vikter, medan jag flåsade på löpbandet i min fula t-shirt och cykelbyxor. Fick inte direkt någon blick tillbaka, vilket ju inte förvånar mig.

Så jag hoppas att min vecka inspirerar er att se er omkring och uppskatta Stockholms snygga män. För de finns. Sen gäller det bara att hitta de trevliga och tillgängliga. Och det är ju lättare sagt än gjort.

Storstädning

Jag är verkligen i en process. En sån där bra process, där jag liksom gräver in mig i min äldsta, dammigaste och mörkaste vrår och bara städar ur. Städar ur gamla lik, dammar av gamla minnen och släpper in lite fräsch luft och ljus. Och jag pratar inte nu om min lilla etta med källarförråd, utan om mig. Fina jag.

Jag har nog gått ganska många år och inser nu att jag verkligen har en massa saker. Både bra och dåliga erfarenheter. Bra och dåliga relationer, vänner, män och känslor. Det är väl så i livet. Det samlas på i en hel massa högar. Och nu har jag fått nog. Jag hittar inte längre i allt bråte. Jag vill ha förändring och inte en liten sådan. Därför har jag också släpat mig till en terapeut för att få hjälp att sålla bland allt bråte. Det är nog en av de bästa sakerna jag gjort. Hon är en som en behjälplig proffsig assistent som hjälper en att sortera, sätta etiketter, stödjer en i beslut om att behålla eller kasta, att vända och vrida på om jag verkligen behöver något eller om jag sållar för hårt. Och det är ju inte helt lätt när det kommer till relationer. En del verkar man ha bara för att det finns så mycket historik. Så mycket minnen som man gärna går tillbaka till. Precis som saker som får en att bli nostalgisk. Så upplever jag en del relationer. Det är relationer som bara hänger kvar, fast man kan fråga sig vad de gör för en just nu.

Sedan finns det gamla avslutade relationer, men platsen efter personen lämnar en tom plats. Vad kunde det ha blivit? Vad kunde det ha varit idag om inte vi gled isär? Det är en sorg. Men hellre en sorg än en relation som får en att bli sorgsen. Och sorg behöver ju inte bara vara något negativt. Sorg är ju något fint, för att det visar att det man sörjer har betytt något för en, detta enligt min väldigt kloka och finaste vän. Det finns också relationer som man hoppas på. Ibland kanske för mycket. Man är kvar i dem för att man kanske en dag inser att det är han som är Han eller just hon som är en bestående bästa vän. Fastän man vet väldigt väl att när en tid har förflutit, så blir det sällan roligare än just såhär. Jag tror avslutade relationer med män ibland kan ta den formen. Man hoppas så gärna att man verkligen ska glida in i den där obekymrade vänskapen. Men det blir aldrig så. För det var aldrig så från början. Sedan finns såklart de relationer som mest bara finns där, bara för att kallprata lite och dansa på dansgolvet. Och efter en hel del kastande, utvärderande och sorg så har jag kommit fram till att jag verkligen har några helt fantastiska vänner. Vad mer kan en människa begära med sådana vänner? En man kanske, men vad ska jag ha en man till som inte också är en väldigt bra vän? Och för att bli min man behöver han kunna mäta sig med mina vänner. Och det är nog inte lätt. För de är inte bara snygga och framgångsrika. De är varma och givmilda med de skarpaste sinnena och själarna. De är helt enkelt storsinta människor.

Jag tror slutet på min storstädning är att jag slutar vara rädd för att vara rädd för att vara ensam. Det känns faktiskt helt ok att vara ensam. Inte bara singel. För en del singlar är väldigt rädda för att bli ensamma, så pass mycket att de till slut blir de. De går från famn till famn, men utan att riktigt släppa in någon. Kanske har de inte bara så bra vänner som jag har. Som rycker upp en när man börjar slira och läxar upp en när man behöver det som mest. Vad vet jag? Jag har i alla fall börjat tycka om mig själv tillräckligt för att våga ta steget ut och möta mig själv och andra. Det är en process. Och den tar nog aldrig slut.

Borttappade bitar

Människan består av många olika delar. Delar som på något underligt sätt ska passa ihop med någon annans delar. För att citera Haruki Murakamis bok så är förälskelse när vi hittar bitar av oss själva i någon. Jag förstår honom. För det är som att vi går omkring och letar efter en spegel. Efter någon som kan reflektera mig, hur jag ser på mig själv. Eller snarare hur jag skulle vilja vara. En person som kan lysa upp gömda och bortglömda bitar av mig själv. Bitar som jag inte kan hitta själv. På så sätt känner jag mig hel. Och det fina är att jag samtidigt får uppskattning för den jag är. Samtidigt som jag självklart är rädd för att inte bli omtyckt för alla mina delar. Alla delar som är just jag. Alla delar som jag själv inte alltid tycker om. Därför är förälskelse skrämmande och kärleken kan göra ont. Men vi betalar ju gärna det priset. För vem vill inte vara hel? Vem vill inte umgås med sig själv?

Däremot tror jag att kärlek är något djupare. Min mamma har försökt förklara det här för mig många gånger. Hon och min pappa har stått ut med varandra. De har glidit isär och glidit ihop. De har stått kvar trots otrohet. Trots ilska. Trots att de inte alltid speglat varandra. Hon har rätt. Vi älskar personen som den är och inte bara för att han speglar mig. Det är verkligen att älska någon. Älskandet är ett val och vi väljer att stå ut med vår älskades både bra och dåliga sidor. Men det krävs mod att älska. Att ge utan att få den där spegelbilden tillbaka alla gånger. Att stå kvar när vi helst vill springa långt, långt bort. Att känna att jag inte alltid hittar mig själv genom den här personen längre, utan istället får hitta andra kanaler att hitta mina förlorade bitar.

Det är ett farligt spel det här med kärlek. Farligt för att vi en dag upptäcker att vi mest vill hitta oss själva istället för att kunna stå kvar och älska. Och kanske är det då ibland klokt att gå vidare. Om att hitta våra bitar blir viktigare än att stanna kvar och fortsätta älska.

Jag tror jag är redo att hitta någon som vill stå kvar med mig. Någon vacker man som är modig nog att älska, trots att det kan smärta och finnas minst sagt tvivelaktiga stunder när man undrar om detta är värt det. Jag vill inte bara vara eller ha en spegel. Istället vill jag bli älskad med alla mina fel och brister. Med allt det vildvuxna och sköra som jag är. Det är fint. Och mitt hjärta vill jag ge till någon som är tillräckligt fin. Fin och modig.

Årskrönika 2010

Förra nyårsdagen var jag helt och hållet nybliven singel. Lättad och ledsen. Chockad och bestämd. Jag vaknade upp i min renoveringslägenhet och någonstans liggandes i min säng, mitt i allt byggdamm tror jag att jag bestämde mig för att vara mer sann mot mig själv. Att sluta fly in i en massa lösa relationer med killar som jag inte brydde mig om. Sluta vara med killar som tror att de är snyggare än vad de är. De som tror de har något att komma med för att de har en stor lägenhet på Karlavägen eller de som bara är tacksamma för att jag ger dem uppmärksamhet. Jag ville vara singel. Och jag ville bara träffa dem som det kändes värt att lägga ner min tid och energi på. Bara flirta med dem som var riktigt heta. Dansa med dem som kunde dansa. Och prata med killar som ville prata med mig kring intressanta ämnen. Jag har inte under 2010 träffat Mannen. Men såhär i efterhand kan jag säga att det ledde till ett år med färre och bättre killar. Jag har träffat några riktigt fina män och människor. Och snygga, nej snarare heta män, ger minst en halv poäng mer än vanliga dödliga män. Detta enligt min coola heta väninna, som nog vet vad hon pratar om.

Mina bästa lärdomar är följande:
Först och främst att heta män är roligare. (Alltså snygg rent fysiskt är inte samma sak som het. Het är en bra kombination av hjärna och utseende. Snygga män är ofta trista, i brist på att ha utvecklat personlighet.)

Visa vad du vill och hoppas bara på ett bra gensvar. Mer än så kan inte göras.

Adda dem inte på facebook. Att ringa fungerar ju faktiskt fortfarande.

Män kan tycka om dig, även om de säger motsatsen och inte riktigt visar det i sitt beteende. Här gäller det ha bra magkänsla och följa den oavsett vad omvärlden och han själv säger. Men det krävs ju ett visst mod för att göra just det.

Män gillar komplimanger, men har nog ofta svårt att ta emot dem. Det är bara att ösa på ladies!

Hångel på dansgolv ska inte underskattas.

Asiatiska män är snygga.

Ibland ska en bra kväll men en underbar man få förbli ett fint minne, utan att det förstörs av en dålig dejt. Fina minnen är nämligen bra att ha till hands vid sämre dagar när man känner sig dumpad.

Att bjuda på ett glas vatten en het sommardag, kan leda till oanade äventyr.

Till sist vill jag bara säga att män finns i så många underbara former. Blont, rakat, mörkt, skäggigt, rött och svart. Variation förnöjer, borde väl alla veta. Men det verkar mina ex ha missat. Jag önskar dem lycka till ändå.

Historiska män

Det finns män som bara fastnar under ens hud. Som man liksom inte kan få bort hur man än gör. Vad man än gör så måste man bara antingen avbryta kontakten helt, eller hålla honom nära. Det handlar inte ens om att man är kär längre. Utan att de har en förmåga att hitta in till ens innersta och det finns ingenting som kan stoppa det. När han säger något, så träffar det dig. När han tittar på dig, så känns det som han ser dig. Tills dess du inser att det inte riktigt var så. Att han inte förstod många delar av dig. Att han kanske inte ens ville förstå vissa delar av dig, utan ägnade tid och näring åt att odla de egenskaper och sidor hos dig som han gillade, istället för att verkligen lära känna dig.

Relationer är komplicerade. Det är en myriad av behov, lidande, tillit, förväntningar och historiskt bagage. Så var även min relation med mitt ex. Det påmindes jag om kl 02.22 på McDonald’s när jag sprang på honom efter att inte ha sett honom på 2-3 år. Jag väntade på att jag skulle bli upprörd, eftersom det inte slutade väl. Eller snarare han är en självisk idiot. Man tror man känner någon och allt det där. Fast denna kväll blev jag stolt över mig själv. Tiden gick och gick och jag blev inte upprörd. Han kröp inte under min hud och irriterade den. Han såg inte in i min själ och fuckade runt med den. Jag såg bara en vanlig kille som försökte vara trevlig mot mig mitt i natten på McDonald’s. Konstigt hur man kan vara så nära, känna någon så väl och ändå känna att avståndet emellan är så stort. En främling som man känner väl. Det är konstigt.

Med denna relation avslutad hos mig i alla fall, så hoppas jag att nästa år ska bli ett år fyllt med dejter och att jag förhoppningsvis lärt mig tillräckligt för att hitta snyggingar, undvika psychobitches, lita på män igen och helt enkelt ha roligt. Till dess tänker jag se till att vara fullt förberedd. Garderoben kittad, kroppen i trim och framförallt vara glad och umgås med mina få singelvänner som är kvar. Lättare sagt än gjort, men livet är kort och måste levas till fullo. Med eller utan män.

Prata är guld

Vad är egentligen kärlek? Det är något som får mig väldigt förvirrad ibland. En människa kan ha stora känslor för en. Han kan göra saker, ”get out of his way” för att göra något som får dig glad. Han kan kompromissa, finnas där och säga fina saker. Men betyder det något när han sedan gör dig illa? Får dig att må dåligt? Kärleken, är den kanske inte konstant så att den egentligen inte är en konstant känsla? Det kanske bara är något som uppstår i situationer mellan människor och sedan försvinner gångerna däremellan? Det skulle förklara det jag ibland undrar: hur två olika känslor och ageranden samsas i en och samma människa? För hur får de ihop det hos sig själva annars?

Ta mitt ex. Han är ett strålande exempel på det här beteendet. Som att han försäkrar mig att han älskar mig genom att flytta över Atlanten, för att sedan ljuga för att såra mig ett par månader senare. Jag blir hemskt förbryllad. Vad vill han? Älskar han mig eller hatar han mig?

För min del gillar jag när människor försöker reda ut sin egen förvirring innan de kommunicerar och försöker prata sig fram till en lösning. Det blir verkligen bara förvirrat. Vad vill han? Vill ha följa med mig hem eller tycker han jag är ett lågvattenmärke? Hans blick vandrar, men han säger som en upprepande papegoja att jag är snygg och att han tycker det är underbart att få träffa mig ikväll. Om han tycker jag är snygg, borde han då inte titta på mig lite mer? Jag bara undrar.
En del män kör ju verkligen med det. Pratar på, kör charmstilen. Jag är säljare, så nog vet jag att vissa är väldigt skickliga på att snacka och verka trovärdiga. Sedan visar deras kroppsspråk, blick och tonläge att de egentligen tycker något annat. Det kan ju vara i positiv mening också. När en kille är intresserad, men försöker vara distanserad och tillbakadragen. Då står han sådär lite för nära. Håller blicken lite för länge. Ler lite förläget.

Nej, nog är det inte lätt att veta vad en man tänker. Kanske är det inte så mycket. Kanske är det för mycket. Jag försöker dra mitt strå tills stacken och försöker bli tydligare, inte bara mot män utan i alla krångliga relationer. Kanske är det mitt bidrag till en förbättrad värld, med lite mindre dramatik.

Svårfångad nöt

Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Jag gillar ju maskerader på Halloween och vid andra festliga tillfällen, för då får jag vara någon annan för en liten stund. Skepnaderna har varit många. Det var t ex trevligt att vara blondin med stora bröst. Det är ju min egen motsats, så då kunde jag leva ut andra sidor hos mig själv. Jag såg väl mer ut som en mangabrud än Britney, men det var roligt att få flippa ut och spela dum och lättillgänglig för en kväll.



Just nu vill jag mest bara var någon som en man gillade. Många säger att jag är svår att placera. Att jag är reserverad och verkar så ordentlig. Sedan lär de känna mig och märker att jag är väldigt mycket mer än just en trist och fin flicka. Kanske lite komplicerad, men vem sjutton är det om man har normalt IQ och EQ?

Det är på gott och ont att kunna bli avläst. Exempelvis kan det vid flirtande vara spännande att få träffa mig. Jag blir sedd som en utmaning. Männen lockas av sin nyfikenhet och av att de vill knäcka nöten. ”Hur får man hem den där reserverade bruden?” ”Hur får man henne att öppna sig? Skratta åt mina skämt? Vilja gå hem med mig?” Jag tänker att det är lite mer roligt för dem som har en öppen och lättillgänglig utstrålning. Öppna och snälla tjejer lockar alltid till sig många män. Där finns inga svåra nötter att knäcka. Det är mer vanligt charmsnack som gör att en kille får med sig den öppna tjejen hem. Däremot får de öppna tjejerna just lite allt möjligt. Högt och lågt, fult och fint. Det slipper ju jag mer än gärna. Jag slipper nog tyvärr även många bra och trevliga män, som jag vill ska våga sig fram till mig. Många verkar inte vilja dejta mig heller. Jag blir i regel alltid dumpad efter en till två dejter. Kanske för att jag just är lite reserverad och svår att läsa av. Jag tror också att jag inte stämmer in i deras tjej-stereotyp. Tydligen funkar Stockholm enligt stadsdels-människotyper och sub-kulturer. Männen är ju indelade i detta, vilket jag redan konstaterat i mitt inlägg Söderns pärlor. Det gör att jag inte enkelt får napp. Jag försöker åtminstone försöka lära känna dem, även om de faller in under kategorin TFS: tråkiga, förutsägbara stereotypmän. Men männen undviker att anstränga sig för att lära känna mig, om de inte just vill ha lite spänning. Jag är trött på att vara spännande. Jag är ju som vilken tjej som helst egentligen, med lite mer kaxig yta och lite fler bottnar i min personlighet.

Det är som att man måste vara förutsägbar för att vara attraktiv. Förutsägbar för att veta vad man får, men inte för tråkig såklart. Antar att jag bjuder på för många överraskningar för att smältas i Stockholmsmännens magar. Lagom är bäst. Lagom blir gift och hamnar i förortsvilla med lite barn. Sådana som jag förblir absoluta singlar.